nu har jag haft massor av annat att fokusera på och inte haft varken tid eller lust att skriva nått. Efter förra veckan så insåg jag konsekvenserna av att ha varit utbränd, såg en artikel för ett tag sen att man faktiskt kan få en hjärnskada när man blir utbränd.... DET STÄMMER!!! Jag tror att jag på fullaste allvar har blivit dum på riktigt. Jag kan inte hålla fjorton bollar i luften samtidigt. Då tappar jag minst tio av dom hela tiden och eftersom det mesta hänger på att jag har järnkoll på allt så innebär det att saker blir missade. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta.. Hmm undrar om man kan få en personlig assistent och få bli ansvarsbefriad för ett tag? Tackar!!

Nyligen hemkommen efter en trevlig natt hemma hos min väldigt fina vän Jenny. Jag säger bara det, alla borde ha en egen Jenny. Det är så fantastiskt att ha någon att dela det miserabla eländet med och som befinner sig på samma nivå som mig. Som förstår mig i alla lägen :). Det blev kanske inte så många timmars sömn, men det var det värt. Måste helt klart göras om snart. Det var även skönt att komma iväg hemifrån en stund och göra nått annat. Det skapar positiv energi. 

Kl 11 ska jag ner på gymmet för att få min nyckel dit så att jag kan komma in. Det ska bli galet skönt att börja träna på riktigt igen. Det var alldeles för längesen och det finns inget bättre sätt att göra sig av med hjärnspöken och annat skit som har flyttat in i min hjärna. Det blir också lite me time, vilket är ruskigt välbehövligt just nu. Jag ser det som mer mentalt arbete. De fysiska effekterna är bara en bonus :).

Här glaseras det bullar för brinnande livet. Oliver är en duktig hjälpreda?. Kreativiteten maxad!?

Alltså, jag är med i ett projekt. Ett sammarbete mellan world of shape (som är någon form av träningsmojäng på nätet) och facebook gruppen köör bara kör. HUR I HELVETE TÄNKTE JAG DÅ??

Snacka om att sätta käppar i sitt eget hjul. Jag var på banan innan sommaren, jag hade mål och fokus på hur jag ville lägga upp min livstilsförändring. Jag hade gått ner 10 kg och kände mig on top of the world. Sen knackade prestationsångesten på och sa BUUUU. Det var nog inte det smartaste draget jag gjort att gå med i det där. Det enda som har hänt är att jag känner ett enormt krav på att prestera och på att visa upp mina fantastiska resultat i nån jävla blogg. Varför ska jag göra det, vem fan har med det att göra? Hur mycket jag går ner i vikt och i vilket tempo det sker bör ju vara upp till mig. Det är väl det som ändå måste vara det viktigaste i en resa som handlar om personlig utveckling. Herre gud, det har tagit 36 år att skapa det beteende som jag har i dag. Tror man på fullaste allvar att jag ska kunna bygga nya vägar i min hjärna som är vettigare att åka på än den motorväg av invanda beteeenden som finns där i dag. Det är ett långt arbete som egentligen måste börja med ens inre. Att träna och att leva på 1500 kalorier för att tappa så mycket vikt som möjligt på så kort tid som möjligt är ju bara jävla dumt. Jag jobbar varje dag med att fundera ut nya strategier. För lets face it, det spelar ingen roll hur många gånger jag går ner i vikt och hur mycket jag än äter eller tränar eller LÄR mig att äta rätt. Om jag inte har arbetat klart med mitt inre så kommer jag förr eller senare att falla tillbaka. Det finns ingen människa som kan ha sån viljestyrka att dom år ut och år in kan hålla en hälsosam livsstil om dom inte i själ och hjärta är anpassade för det. En livsstilsförändring börjar inte med att lära dig ge fan i godis eller dålig mat, den börjar inte med att lära dig att göra benböj i takt till nån jävla låt där dom sjunger om nån Sally. Nej det börjar med ditt innersta. Med dig själv och det du är. Den du vill vara och ditt egenvärde. Jag kan knipa mina rumpmuskler blå för allt i världen, men min uppfattning om mig själv måste komma från en annan plats. Det är ett jobb som måste få ta tid. Om jag under tiden klämmer ur mig en promenad eller två så är det bara en bonus. Men promenaden i sig ska vara för själen. Inte för vad som står på vågen.

Jaha och vad ska jag skriva här....

Det är som vanligt, i samma sekund som jag ska börja blogga (åjo, jag har gjort detta massor med gånger tidigare) så drabbas jag av någon form av skrivkramp/prestationsångest. Ooo nu måste du vara kvick och rolig Malin. För vem egentligen? Skriver jag verkligen blogg för mig själv eller är det så att jag varje gång förvandlas till en uppmärksamhets hora som vill att alla ska läsa. Troligtvis det sistnämnda. Hmm det är ju inte en smikrande iaktagelse, Rättning i leden tack, jag klär INTE i någon kasslerdräkt, springandes runt och flukta efter uppmärksamhet. Jag är ingen politiker med andra ord!

Jag är jag och det jag skriver om kan vara både personligt och ytligt, upprörande och smickrande och jag är säker på att jag på något sätt kommer att dra på mig helvetets eldar som det så kraftfullt skulle heta om jag hade varit det minsta lilla troende...vilket jag inte är. Eller så kanske jag är det, jag har visst bett till gud en gång eller två här i livet. Hmm ja det där är en helt egen tanketråd. Här tänker jag i alla fall snurra in mig i allt som är viktigt och oviktigt i mitt liv. Här kommer jag lufta mina åsikter om saker och ting och om nån stackare vill delta i den tio filiga motorväg som är min hjärna så får dom göra det. Välkommen, håll i hatten. Nu åker vi :)